Just nu känns allting väldigt upp och ner. D säger att han tycker att jag inte är som någon annan tjej, att han blir glad när jag är glad, att han mår bra när han är med mig, att jag betyder så mycket mer för honom än vad jag någonsin kan förstå.

Men han vet inte om han är kär i mig. Kanske är vi mer bara väldigt, väldigt bra vänner. Han säger allt det här men säger sen att han inte gör slut när jag har uppfattat det så. Vad i hela fridens namn menar han egentligen?!

Allting har varit så himla bra. Jag kanske ska berätta vår lilla historia.

Vi träffades första gången när vi var 13 år. Vi var tillsammans under 4 stormiga år. Vi fick inget vidare bra avslut. I höstas börjar vi ses igen och jag är väldigt avvaktande. Men allting känns helt underbart, och jag tror han känner likadant. Vi har båda vuxit upp och det känns fortfarande som om han är den som faktiskt känner mig bäst. Men oj så fel jag hade. Eller? Aaah, jag skulle kunna tolka och tolka om det han sa 100 gånger om, men det ska jag banne mig inte göra. Han ska få den tid han behöver. Jag är absolut inte arg på honom. Bara mer förvirrad.

Nej, nu ska vinet fram alldeles för tidigt.
Mina hjärtan och tankar behöver en liten paus.